vardag – Retorik.se

Storleken har betydelse

En man, som på fritiden ägnade sig åt amerikansk fotboll, berättade om en mässa där han och en lagkompis från laget stod och serverade fördrinkar. Själv var mannen drygt två meter lång och lika bred och han beskrev lagkompisen som ”lite större än jag”. Jag såg framför mig två jättar med pyttesmå drinkglas i de enorma händerna.

Han beskrev sedan reaktionerna från mässdeltagarna på följande vis, och här fanns ett könsmönster: Kvinnorna ställde sig bredvid fotbollsspelarna och fällde kommenterar som: ”Här flickor, här känner man sig trygg”. Männen däremot ryckte snabbt åt sig drinken och gick en bit åt sidan medan de mumlade: ”Ja, ja med så där mycket skydd på sig så skulle ju vem som helst se stor ut”.

Nej tack, jag är läkare

Läkaren, som på fritiden ägnade sig åt maratonlöpning, kom en kväll springande hemåt. När hon nästan är hemma kommer en bil rullande upp vid hennes sida. Hon tycker sig känna igen de som sitter i bilen och vinkar glatt åt dem. I samma stund springer hon rakt in i en lyktstolpe som hon inte noterat. Sedan blir det svart. Då hon vaknar, ser hon två vettskrämda ansikten som stirrar ned på henne.

– Behöver du hjälp? undrar den äldre mannen.

Utan att att reflektera det minsta svarar läkaren, med tillkämpat lugn, medan blodet rinner ned i ansiktet:

– Nej tack, jag är läkare.

Berättat för Erik Mattsson

Objuden gäst

Vi reagerade samtidigt, katten och jag. Ljudet var oväntat och odefinierbart och verkade komma från köket. Jag avbröt mina försök att sova med ena ögat och titta på TV med det andra, och satte mig upp i soffan. Katten, som snarkat högre än Maken som sov djupt i andra änden av soffan, vaknade också och stirrade stint mot köket med spetsade öron. Hade mössen redan börjat leta sig in i huset? Vi satt tysta en lång stund. Inte ett morrhår rörde sig på Katten. När inget mer hördes gäspade hon stort och återgick till sin favoritsysselsättning; att sova. Att jaga eventuella möss som inte dyker upp mitt framför nosen, och dessutom inomhus, var under hennes värdighet. Lata kattskrälle.

Eftersom jag inte var helt övertygad om att där inte fanns något i köket som orsakat ljudet, tassade jag försiktigt mot köksdörren och lyssnade igen. Inte ett ljud. Jag tände lampan och spanade mellan stolsben och dammtussar. Inte ett liv. Lugnad gick jag in i köket och konstaterade samtidigt att kattens matskål var tom. Dags för påfyllning. När jag böjde mig ner för att ta upp den tomma skålen gick kalla kårar längs ryggraden.

Där, alldeles bredvid matskålen, sitter den. Spindeln. Stor som en femkrona och med tjocka, ludna ben. Efter några år på landet har jag visserligen börjat vänja mig så smått vid dessa små gynnare, men när det gäller så är det de eller jag. Jag backade sakta mot köksbordet, rafsade åt mig en ansenlig mängd hushållspapper och smög försiktigt framåt igen. Vi stirrade varandra stint i ögonen, spindeln och jag. Musklerna i mina fingrar spelade och spindeln höjde och sänkte sig mot golvet som för att säga: – Kom an du bara! Snabbare än Clintan drar sin pistol i en gammal spaghettivästern, drämde jag hushållspapperet över spindeln och tryckte till.

Ljudet som uppstår när man krossar en spindel av den här storleken påminner om … ja, jag vet inte vad. Men det ger mig rysningar varje gång. I vilket fall var jag glad över att ha sluppit jaga möss eller, i värsta fall, en inbrottstjuv.

Jag vet fortfarande inte vad det var som väckte mig och Katten …

Annica Ranestedt

Mandomsprovet

Du kan segla tvärs över Atlanten i en plastjolle, göra lumpen som fallskärmsjägare i kallaste Lappland, hoppa bungyjump, springa ett maratonlopp, ha helskägg, lyfta 200 kilo i bänkpress, köra den häftigaste sportbilen som finns, ha enormt stora biceps, se ut som att du är med i en reklamfilm för Dressman, ha en riktig basröst, bestiga Mount Everest, eller ha hur mycket hår som helst på bröstet, men det spelar ingen roll, för det som skiljer pojkarna från männen, är att ha varit med på en förlossning, och klippt av navelsträngen … Det är det verkliga mandomsprovet. Så om du vill veta mer om hur en förlossning går till, och hur det känns att stå där mitt i natten, med en sax i handen, redo att klippa av navelsträngen – kan du ju alltid fråga en som vet, en riktig man alltså, du kan ju alltid fråga mig.

Patrik Ohlsson

Pojkar och deras pinnar

– Woaaaaow, utbrister min 6-årige son med djup inlevelse och med en röst som bara en upphetsad liten grabb kan stadkomma. Han tar ett skutt över diket och försvinner en bit in i terrängen. Vi är på väg hem från skolan och uppenbarligen har han fått syn på något så otroligt att det inte finns några ord. Storasyster, som är 9 år, tröttnar och efter ett par

– Kom igen nuuudååå, jag vill heeem, så går hon i förväg. Lillebrorsan kan verkligen vara en pest.

När sonen till slut kommer tillbaka bär han på … en pinne. En ganska kort, barklös, men kraftig pinne. Hur han över huvud taget har lyckats se pinnen i det höga gräset fattar jag inte.

– Jaha, har du hittat en pinne, säger jag förstående och klappar honom på huvudet i mina tankar. Att göra det rent handgripligt vore en dödssynd.

–Men maaammaaa, det är ju ett laaasersvärd ser du väl, säger han samtidigt som han låter svosch, hwroom, svisch, precis som lasersvärden i Stjärnornas krig. Favoriten för tillfället. Sonen tittar på mig som om jag var något slags underlägset blötdjur och fortsätter framåt längs vägen.

–Vosch, hwroom, svisch, säger han och fäktas med en osynlig Darth Vader.

Det här fick mig att tänka på vuxna män och deras skruvdragare. De vårdar dem ömt och svär när batteriet tar slut eller bitsen försvinner (jodå, till slut har jag lärt mig vad en bits är …). Jag undrar om de i hemlighet låtsas att skruvdragarna är – inte lasersvärd – men väl häftiga laserpistoler som de kan mota bort tjatiga fruar och flickvänner med?

Om man ändå kunde läsa deras tankar …!

Annica Ranestedt

Måns Ols – där dröm möter verklighet

Hade jag bara lutat mig lite till över staketet – bara sträckt ut
armen lite, lite till, så hade jag rört vid det för kvällen
alldeles stilla, spegelblanka vattnet, som låg där så
inbjudande och rogivande och inramade en fantastisk middag,
en oförglömlig kväll. Och då, just då, visste jag att hit måste jag
ta henne – det här måste hon få se, det här måste hon få
vara med om, det här måste hon få uppleva; stillheten, dofterna
och den obeskrivliga utsikten. Hur fantastisk den här kvällen än
var, så skulle den ändå snart överträffas – den dag som hon skulle
komma hit, hon som skulle bli min. Fast jag fortfarande var där
längtade jag redan dit igen. Precis innan solen skulle säga godnatt
begav jag mig hemåt den där ljumma sommarkvällen, med en stilla
längtan och önskan om att snart få vara tillbaka här igen – där dröm
möter verklighet, där Långforsens strand möter Måns Ols …

Patrik Ohlsson

Tumme med verkligheten

I onsdags skulle jag försöka göra färdigt min altan och hade skaffat de sista detaljerna som krävdes. Så här i efterhand inser jag att jag skulle ha gjort något annat istället, men det gjorde jag inte. Målinriktad som jag är, skall allt vara klart. När jag grävt bort jorden och mätt in var avskiljarna skulle sitta så satte jag igång.

Min fru var hos tandläkaren så det var bara jag och min son hemma. För att sysselsätta honom gav jag honom vattenslangen, han älskar att leka med vatten. Nu bar det sig inte bättre än att han fyllde ett hål med vatten och förvandlade detta lilla hål till en enorm gyttjepöl. I denna pöl klev han med stor entusiasm ner. Till saken hör att han bara hade “foppatofflor” på sig.

Dessa tofflor fastnade i leran och han påtalade detta missnöje, över att inte ha sina tofflor, genom att yla i högan sky. När han sätter igång och skriker, tror jag att de flesta operasångare känner sina begränsningar. Han skriker så högt att bara de mest tränade hundar hör honom. Nu är ju hans pappa en hund, så jag hörde honom.

Samtidigt sitter jag en bit bort och, med samma entusiasm som han kliver ner i pölen, skruvar jag fast mina avskiljare. Till min hjälp i detta arbete har jag en skruvdragare och en “trallskruv”.

Något stressad och oroat tittar jag bort på honom för att se vad det är som hänt. Det låter ju som om han klivit i ett jordgetingbo. När jag konstaterat att så inte är fallet utan att han bara förlorat sina skor, känner jag smärtan. Jag förstår egentligen inte varför det smärtar. Det enda jag gör är att dra in en skruv i en “trätrall”. Och det ska inte innebära någon smärta för hantverkaren. När jag tittar ner inser jag att smärtan beror på att jag inte längre skruvar i “trallskruven”. Under den korta stund jag tittat på honom har skruven böjt sig och “bitsen” har glidit lite åt vänster för att med full kraft träffa min vänstra tumme.

Eftersom skruvdragaren går på max hastighet så har “bitsen” borrat sig in under nageln och vidare upp mot nagelbandet. Det enda jag känner är en obeskrivlig smärta samtidigt som jag börjar må illa och det snurrar i huvudet.

I samma stund har min son tagit sig upp ur sin pöl och med klafsande steg kommer han fram till mig, som just nu sitter på huk med huvudet mellan mina knän. Han skriker oupphörligt; “pappa, pappa, pappa, pappa” och pekar på blodet som forsar ur tummen.

Själv har jag släppt skruvdragaren och gör allt jag kan för att inte svimma. Med min oblodiga hand klappar jag honom på kinden, sväljer och säger; “pappa ser!”. “Snälla lugna dig!”, i ett sista desperat försök att inte svimma och lägga mig i fosterställning.

I själva verket säger jag åt mig själv; “Vad du än gör svimma inte, du vet inte hur länge du kommer att ligga och då kommer du inte att veta vad grabben gör”.

Efter några minuter lyckas jag samla ihop mig. Jag raglar in till vattenkranen och försöker få en bild av vad som hänt. Vattnet smärtar inte så mycket som jag trodde. När jag fått bort blodet ser jag att nageln har gått av från spetsen och upp till nagelbandet. När vattnen har sköljt bort lite mer blod ser jag att “bitsen” har borrat sig ner mot benet i tummen.

När jag inser vad som hänt känner jag att jag håller på att svimma igen. (Jag har skadat mig i arbetet tidigare, men aldrig svimmat.) När jag hänger över vasken i köket kommer jag ihåg att grabben är kvar ute och att jag är ensam med honom. Jag kan inte svimma utan måste gå ut och se vad han gör. Han är ju trots allt bara två år och han kan hitta på vad som helst.

Jag tar ett papper och lindar in eländet och tar mig ut till grabben som står och petar i blodet med en pinne. Han är sprudlande glad och har glömt bort sina “foppatofflor” som ligger nertrampade i gyttjan.

Med stor möda lyckas jag få upp tofflorna och få honom intresserad av dem igen. Han klafsar tillbaka till mig som nu sitter på huk igen för att inte spy.

Lyckligtvis kommer mamma hem och jag kan ragla in till toaletten och ta fram en pincett för att ta bort smuts, hud och kött som bara hänger löst. Efter det medicinska ingripandet söker jag upp sängen för att få stopp på allt som snurrar i huvudet.

Det har nu gått två dagar sedan, och med den dramatik som detta förde med sig borde det åtminstone sluta med att jag behövde sy. Men icke:-(. Man kan knappt se att nageln har delat sig. Nageln är inte ens blå och hålet som jag så tydligt såg innan finns inte ens en krater av.

För att åtminstone känna att jag gjort mig allvarligt illa, lindade jag in tummen i ett oförsvarligt stort bandage. Men idag var jag tvungen att ta bort även det. Nu sitter det ett litet plåster på tummen och det gör inte ens ont längre. Vet du vad det värsta är? Jag höll på att svimma på grund av något som inte ens syns idag! Snacka om antiklimax!

Jonny Simonsson

Att få småsyskon

Min äldsta dotter Sandra har två barn, Josefin och Jonathan. Josefin var fem år när denna händelse utspelar sig. Sandra har precis fått veta att hon är gravid, hon och Mats (sambon) samlar familjen för att berätta detta.

Sandra säger med förväntansfull röst:

– Jag har en sak att berätta för er … ni ska få en lillasyster eller bror.

Det blir helt tyst i rummet.

Helt plötsligt utbrister dottern Josefin näst intill med gråt i rösten och med stark vädjan:

– Mamma, mamma du måste ringa till dem och säga att ni har ångrat er … att vi inte vill ha någon bebis.

Efter några dagar återkom familjelyckan och snart kommer det nya barnet.

Paul Bärlund, snart morfar

Räkfrossa

Det är morgon och pojkvännen har just glatt sprungit i väg till jobbet. Vad han ännu inte vet är att hon hittat det slutgiltiga beviset på att han faktiskt håller sig med en flickvän till.

Ilskan finner inga gränser. “Den jäveln” är det enda hon kan tänka, “den jäveln”. Så får hon en idé: hon drar ut lådan med hans dyra kalsonger; hon tar upp ett par och sätter sedan saxen i resåren. Metodiskt klipper hon sedan sönder kalsongerna en efter en, medan tårarna rinner ner för kinderna. Då hon slänger ännu ett av alla snytpapper ser hon plötsligt räkskalen från gårdagens räkfrossa i sophinken. Nu får den djävulusiska idén.

Hon ser sig om i lägenheten och blicken fastnar på mellanrummet mellan tröskeln och golvplankorna. Hon trycker ned ett par räkskal som smidigt glider ned och blir osynliga. Då får hon syn på tavlorna som en av hans tidigare flickvänner målat. Hon lyfter ned dem och fäster sedan omsorgsfullt ett par räkskal bakom varje tavla. I ren ilska drar hon sedan ut den tunga frysen och häller ut den sista högen räkor där.

Därefter lämnar hon hans lägenhet för sista gången, nästan lycklig.

Vardag i Vansbro

Ett litet samhälle i Dalarna som lever upp om lördagarna då resenärerna till och från Sälen stannar för att tanka. Systembolag, apotek, ett fik och Gunde Svans konferensanläggning i de gamla lokstallarna. Ingen mördande konkurrens om invånarna kvällstid alltså. Denna kväll visar bion i kommunalhuset Al Gores En obekväm sanning. Hösten har varit strösslad med väckarklockor om tillståndet för vår planet. I alla tänkbara kanaler har de ringt i form av grafik över hur fort glaciärerna smälter, hur mycket energi som krävs för att hålla apparater på standbyläge, hur många ton koldioxid en flygning till London kräver. Biografföreningen erbjuder invånarna att gå på djupet i frågan. Ledamöterna i miljönämnden har av sin ordförande blivit ombedda att se filmen som bara visas en kväll. Ridån går isär. I den 320 platser stora salongen sitter sju personer. Ett par ledamöter, några gymnasielärare och min pappa – som ringer efteråt, lite bekymrad över grannarnas ointresse. Men vem vet, de kanske var hemma hela högen och bytte ut sina oljepannor mot flis. Man ska vara varsam med att dra växlar, men nog var det många icke tagna chanser?

Marit Larsdotter