Dagarnas innehåll varierar som väderleken och som sjukhusclown gäller det att vara beredd på precis vad som helst. En dag när vi hade förvandlats till clowner tog vi som vanligt hissen för att komma till barnavdelningen. På väg upp öppnades hissdörrarna för att släppa in nya resenärer. När de fick syn på oss studsade en del kroppar liksom till, ögon vidgades, leenden spred sig och en kvinna sa:
– Vad glad jag blir! Ni är så underbara!
När vi klev ur hissen önskade alla varandra en fin dag. Vi såg, längst bort i korridoren, killen som jobbar på transport. Vi känner varandra och han vinkade till oss, med hela kroppen. Vi mötte en liten flicka, vi kände, och hennes mamma. De var på väg till apoteket för att hämta flickans medicin. Hon ville gärna att clownerna skulle följa med. Sagt och gjort. Mamman körde barnvagnen och bredvid marscherade flickan på tunna men bestämda ben ihop med oss clowner. Apoteket var välfyllt med väntande människor. Under tiden som mamman hämtade medicinen fick vi ett sådant där typiskt clowninfall.
– Ska vi sjunga en sång?
– Ja, Imse vimse spindel, föreslog vår lilla vän.
Med hög och klar röst sjöng den späda flickan, så att hela apoteket höll andan för en stund. När sången var klar bröt applåder och jubel ut hos vår spontana publik. Flickan lyste och vi skrattade tillsammans. Några månader tidigare hade hon varit nära att dö.
När dagens arbete är avslutat går jag avsminkad och anonym ut genom sjukhusentrén, som vem som helst. Jag möter ett barn jag träffat som clown tidigare under dagen. Men det är bara jag som vet att vi har träffats. Bara jag vet hemligheten…
Alice Barte, Sjukhusclown Clownronden
