En läkare – nyanländ till Sverige vid den tiden – berättade om ett av hans första patientmöten i Sverige. Inledningsvis bad han patienten berätta så utförligt hon kunde om sin sjukdomshistoria. Kvinnan berättade och återkom flera gånger till sina promenader med chefen. De var ute på kvällarna och även ibland tidiga mornar, visade det sig, och kvinnan sade sig uppskatta dessa promenade mycket.
Möjligen var detta något en svensk chef förväntades göra, tänkte han, kanske något helt normalt. Men efter en stunds grunnande beslöt han ändå att fråga lite närmare om deras relation. Då läkaren ställt frågan blir kvinnan först alldeles tyst och därefter börjar hon gapskratta:
– Jag promenerar inte med chefen utan med min schäfer, svarade hon fortfarande storskrattande.