Vi reagerade samtidigt, katten och jag. Ljudet var oväntat och odefinierbart och verkade komma från köket. Jag avbröt mina försök att sova med ena ögat och titta på TV med det andra, och satte mig upp i soffan. Katten, som snarkat högre än Maken som sov djupt i andra änden av soffan, vaknade också och stirrade stint mot köket med spetsade öron. Hade mössen redan börjat leta sig in i huset? Vi satt tysta en lång stund. Inte ett morrhår rörde sig på Katten. När inget mer hördes gäspade hon stort och återgick till sin favoritsysselsättning; att sova. Att jaga eventuella möss som inte dyker upp mitt framför nosen, och dessutom inomhus, var under hennes värdighet. Lata kattskrälle.
Eftersom jag inte var helt övertygad om att där inte fanns något i köket som orsakat ljudet, tassade jag försiktigt mot köksdörren och lyssnade igen. Inte ett ljud. Jag tände lampan och spanade mellan stolsben och dammtussar. Inte ett liv. Lugnad gick jag in i köket och konstaterade samtidigt att kattens matskål var tom. Dags för påfyllning. När jag böjde mig ner för att ta upp den tomma skålen gick kalla kårar längs ryggraden.
Där, alldeles bredvid matskålen, sitter den. Spindeln. Stor som en femkrona och med tjocka, ludna ben. Efter några år på landet har jag visserligen börjat vänja mig så smått vid dessa små gynnare, men när det gäller så är det de eller jag. Jag backade sakta mot köksbordet, rafsade åt mig en ansenlig mängd hushållspapper och smög försiktigt framåt igen. Vi stirrade varandra stint i ögonen, spindeln och jag. Musklerna i mina fingrar spelade och spindeln höjde och sänkte sig mot golvet som för att säga: – Kom an du bara! Snabbare än Clintan drar sin pistol i en gammal spaghettivästern, drämde jag hushållspapperet över spindeln och tryckte till.
Ljudet som uppstår när man krossar en spindel av den här storleken påminner om … ja, jag vet inte vad. Men det ger mig rysningar varje gång. I vilket fall var jag glad över att ha sluppit jaga möss eller, i värsta fall, en inbrottstjuv.
Jag vet fortfarande inte vad det var som väckte mig och Katten …
Annica Ranestedt